...nya adressen är:

http://elinswayoflife.wordpress.com/

Utan reklam. Lite snyggare. Lite bättre.

// Elin

Ibland kan man känna att man krigar mot sig själv, jag gör det ofta ofta. Men nu orkar jag inte längre. Jag har slutit fred med mig själv. Jag hoppas den blir långvarig.

Se följande dokument, helt fritt för plagiat och kopiering eller inspiration.

Tar dessutom en bloggpaus - men jag kommer tillbaks!

// Elin (f.d. stridande part)

Igår gick Vårruset av stapeln här i Jönköping, och för tredje året i rad fanns Jönköpings Rättvishandelsgrupp på plats - med två lag med glada tjejor som sprang i Fairtrade-tröjor och banandräkter! Kolla in artikeln från Jnytt här:

http://www.jnytt.se/nyhet/40064/6-400-sprang-varruset

En riktigt rolig kväll blev det, med mycket uppmärksamhet från både tidningar och medlöpare och andra intresserade. Ett väldigt roligt sätt att sprida det glada budskapet om Fairtrade!

Annars så präglad ju veckans media av Usama bin Ladens död, något jag känner blandade känslor inför. Jag kommer aldrig tycka att det han har gjort och den rörelse han var en del av är/var något annat än fruktansvärt. Men hur man kan jubla på gatorna och "fira" att någon är död, det äcklar mig. Tänk om alla länder i världen resonerade som USA, att den man inte gillar kan man bara åka och skjuta utan rättegång? Visst, hade någon sprängt en bomb i min hemstad hade jag säkert också haft svårt att inte vilja se den personen död - men det är ju därför vi har ett rättssystem, för att folk inte ska hemfalla åt sådana impulser. Världens, och främst USA:s reaktioner känns gammaltestamentliga, "öga för öga, tand för tand"...

I dagens SvD konstateras dessutom att USA bröt mot folkrätten när de avrättade Usama (Said Mahmoudi och Pål Wrange, professor och docent vid Stockholms universitets juridiska institution). Man får inte skjuta ihjäl någon som är försvarslös, den personen ska tas till fånga och ställas inför rätta. Risken är väl nu även stor att Usama blir en martyr för de som såg upp till honom.

Man kan inte skjuta sig till fred.

// Elin.

Innan jag går in på min härliga helg med utbildning till ambassadör för Fairtrade, vill jag bara nämna några av de saker som upprörde mig när jag läste tidningen nu på morgonen:

• Behandlingen av Julian Assange av många vänsterdebattörer. Visst, Wikileak har uppmärksammat en hel del maktmissbruk och korruption, men många har också hamnat i rejäla problem sen de som källor har blivit avslöjade (ex. i Afghanistan). Främst blir jag arg på ignorerandet av att våldtäktsmisstankarna mot honom. Jag är av den uppfattningen att kvinnor som anmäler våldtäkt i de allra allra flesta fall talar sanning. En våldtäktsutredning är såpass förnedrande och smärtsam att man inte gör det utan starka skäl. Julian Assange ska inte behandlas annorlunda utan ställas inför rätta i Sverige. Allt snack om att Sverige är USA:s lakejer i någon internationell sammansvärjning mot Assange är bara skitsnack och visar på en stark misstro och förakt mot kvinnor

Men åter till min helg - efter att ha varit anmäld för fjärde gången så är jag nu äntligen utbildad ambassadör för Fairtrade! Vad det innebär är att jag utbildats i vad Fairtrade handlar om och på så sätt blivit inspirerad att fortsätta kämpa för en ökad konsumtion av Fairtrade produkter (för det är ju vad det ytterst handlar om). Mantrat under helgen som kan vara bra att kunna:

"Fairtrade är en oberoende produktmärkning som skapar förutsättningar för odlare och anställda i utvecklingsländer att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor."

Känns så bra att redan vara engagerad i Jönköpings Rättvishandelsgrupp och få känna peppning att fortsätta med det. Ensam är man inte särskilt stark, men tillsammans kan vi göra mycket!

Keep up the good work! Xox Elin

Med hänvisning till den fantastiska resereklamen med Mads Mikelsen angående dagarna som går och dagarna (degarna) vi minns så sägs det att livet består av 29 000 dagar, en tredjedel av dem sover vi bort och allt mer sitter vi framför datorn. Min tanke som jag tänkt de senaste tiden är: hur många av dagarna spenderar vi tjejer på att tänka på, diskutera och ägna energi åt killar - hur de uppfattar oss, vad de vill med oss och vad vi vill med dem. Hur många procent av vår vakna tid består av detta? Jag antar att detta skiftar från person till person, sexuell läggning till sexuell läggning, ålder och fas i livet. 

Ett example är i Sex and the City, en serie jag har plöjt och älskar, men som man även kan analysera vad gäller förväntningar/normer på kvinnor respektive män. I ett avsnitt reser sig Miranda upprört upp från en av "tjejluncherna" och säger upprört något i stil med "Här sitter vi, fyra framgångsrika kvinnor mitt i karriären, och allt vi kan prata om är killar". Det ligger mycket i det, tyvärr blir det ända utspelet från någon av tjejerna under hela serien, resten av den ägnas i princip uteslutande åt jakten på killar och diskuterande av den. 

Varför är det så, varför bryr vi oss så mycket? Känner vi tjejer av att vi har lägre status och enda sättet för oss att öka i status är att interagera med det andra könet? Jag har svårt att tro att (heterosexuella) killar ägnar lika mycket tid att fundera på hur tjejer uppfattar dem, hur de ska va så sexiga som möjliga för att tjejer ska vilja ha dem, och hur de ska fixa och behålla ett förhållande. Men det är ju bara spekulationer.

Ett tydligt inlägg i könsrollsdebatten är följande video (Poesi för fiskar - "Ta mig!"):

http://www.youtube.com/watch?v=gImPB1jzvSY

Keep on rocking in the free (?) world.

// E. E. Ös. 

Visst finns det mycket som är galet i vår värld, och antagligen kan världen upplevas ännu galnare nu än den gjorde för några decennier sen eftersom vi vet så mycket mer idag. Men ändå - tänk vad mycket som är fantastiskt och som man kan vara så tacksam för! Till exempel att man som kvinna idag kan få bejaka sin sexualitet utan att bli dömd, och att den egna njutningen får stå i fokus (eller?).

Ett hett tips just nu är radioprogrammet "Ligga med P3" där det med högt i tak pratas sex. Visste du till exempel att när man får orgasm skapas det nya synapser (kopplingar) i hjärnan vilket gör att det för varje gång man får orgasm lättare att få det nästa gång, eftersom "hjärnstigen" redan är upptrampad. Så övning ger färdighet ;)

Jag tycker det är fel när sex blir något som skuld- och skambeläggs och inte ska pratas om, som om det vi gjorde i sänghalmen inte vore offentligt eller politiskt. Sexualitet inbegriper ju så otroligt mycket av könsnormer och förväntningar, maktstrukturer och ojämlikheter. För när vi inte pratar om sex på ett ärligt och granskande sätt, vilka är det då som blir lidande? Vilka är det som i en av tjugo fall lider av vestibulit (samlagssmärtor), där den sexuella debuten oftast kommer som en obehaglig chock och som blir gravida eller får könssjukdomar för att de inte vågar kräva skydd? Gissa.

Let's talk about it. // Elin

Har fått en hel del nya tankar senaste tiden genom att lyssna igenom SR:s programserie "Heliga familjen" från somrarna 2008 och 2009, som vänder och vrider på familjebegreppet. Till exempel hur svårt det är att leva i en jämställd tvåsamhet som man och kvinna (jag antar att det finns liknande problem i samkönade par om än inte lika strukturella?), och särskilt om man får barn. Många intervjuade mammor vittnar om att de upplever sig plötsligt i en kvinnoroll hämtad från 50-talet. Hur mycket har jämställdhetsdebatten egentligen förändrat föräldrarollerna?

Det går inte att komma ifrån att inställningen till en sån sak som pappaledighet har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och att vi ligger ljusår före de flesta andra länder på den punkten. Men ändå kommer det enligt TCO att ta 211 år för föräldraledigheten att bli helt jämställd (om det fortsätter i 2007 års utvecklingstakt). Ses barnledighet som ett 'kul projekt' för män, medan kvinnor inte har något val? Hur kommer det sig att så många par fortfarande skyller på ekonomiska skäl när de inte delar lika, när detta i praktiken inte håller?

En annan sak som radioprogrammet fick mig att tänka på var barn som växer upp i regnbågsfamiljer, det finns enligt statistik ca 40 000 'regnbågsbarn' idag. En aspekt som ofta hörs i debatten (gärna av KD-sympatisörer) är att barn behöver växa upp med både en man och en kvinna som förebild, annars riskerar man att sakna 'positiva manliga eller kvinnliga förebilder' som det heter. Men jag tänker tvärtom - vore det inte ultimat för ett barn att växa upp med två mammor eller två pappor. Det blir ju ett ständigt bevis på att alla sysslor, främst i hemmet, inte måste utföras av en man eller en kvinna, utan på hur man väljer att dela upp det. 

Avslutningsvis - skrämmande att höra intervju med "jämställdhetsministern" Nyamko Sabuni. Hur kan man ha en jämställdhetminister som inte ens vågar kalla sig feminist? Enligt henne kan det stänga dörrar och skapa fel associationer hos människor hon möter. Tänk er miljöminister som vägrade kalla sig miljövän, hade aldrig kommit på frågan. Oerhört fegt av Nyamko anser jag. För upplysnings skull kan hon gärna för mig slå upp "feminist" i Svenska Akademins Ordlista, och kommer då hitta följande beskrivning:

Mänskliga rättigheter för halva jordens befolkning. Hyfsat viktigt tycker jag.  

Njut av vårsolen! // Elin.

Jag anser att alltför lite tid och kraft i vår nutid ägnas åt att drömma och visionera. De kortsiktiga lösningarna, både politiskt men kanske också socialt, dominerar vår planering vilket får till följd att saker och ting inte ses i något perspektiv, eller att de "bara blir". Visst finns det en charm i att låta livet leda en och inte planera så mycket i förväg, men om man inte drivs av starka, kanske naiva, drömmar om sin och vår framtid så tror jag det är lätt att i efterhand bli besviken på livet. Kanske tog man sig aldrig tid att lyfta blicken och spana i horisonten. Jag ska försöka göra det.

Jag drömmer om en värld där män och kvinnor kan leva jämställda. Inte bara lika lön och delad föräldraledighet, utan jämställda på riktigt. Värda lika mycket från deras första dag på jorden och behandlade som människor först, och vid behov som kön. Ingen får trycka ner någon annan, varken män eller kvinnor.

Jag drömmer om en värld i samklang med naturen, där vi tar lika mycket som vi ger. Människors välfärd och naturens välmående ska inte ställas mot varandra. Alla ska få den hjälp och det stöd de behöver och inte behöva lida av sjukdomar som går att bota. Kvinnor ska få bestämma över sina kroppar och huruvida de vill föda nya barn till jorden.

Jag drömmer om en värld där människor möter varandra värdigt oavsett hudfärg, bakgrund, sexuell preferens, ålder. Vad som finns inuti människor är det som ska spela roll, och människors olikheter ska uppskattas och värdesättas.

Jag drömmer om en värld där den sista vapenfabriken har gått i konkurs och stängt igen, där människor insett att våld aldrig är någon bra idé. Där politiker lägger ner försvarsbudgeten och satsar pengarna på att bygga en hållbar värld med lyckliga människor.

Jag drömmer om en värld där normer är uppluckrade och toleransen är hög. Där snäva moralpåbud inte får begränsa människors livsutrymme och där religionernas negativa maktutövning är försvagad. 

Jag drömmer om en värld...

Vad drömmer du om?